 |
| Bilden har jag lånat från http://www.spraktidningen.se/ Tack! :) |
I fredags arrangerade jag och mina kollegor en dag för
att förklara för barnen vad alla helgons dag var. Vi pratade om allhelgona och
att man kan tända ljus och tänka på någon som är död, att man kan tänka på
minnen man har av den personen. Vi pratade och funderade också kring döden, men
också kring livets kretslopp, att allt som lever någon gång dör. Att blommor
växer från frö, till blomma, till att den vissnar och sen blir till jord
igen. Vi hade tidigare fixat tre
”förruttnelseburkar” en som innehöll blad, en annan med äpple och päron och en
tredje med en banan. Burkarna har stått på fönsterbrädan över lite mer än en
månad. Barnen har hela tiden följt förloppet och tycker att det är superroligt
med burkarna. En liten tjej berättade för sin mamma när de var på stan att en
gammal dam som de såg var skrynklig för att hon höll på att ruttna och snart
skulle dö.
Dagen var perfekt. Det fanns en liten grupp på förskolan
och vi tittade på våra ”förruttnelseburkar” med barnen och pratade om vad som
händer och varför. Hur kommer det sig att löven faller från träden och vad
händer med löven sen? Och hur mår trädet när det är utan löv? Barnen visste att
löven faller för att det är höst, att de nu ska ruttna och bli jord och att
trädet får nya löv när solen kommer igen! Vi beslutade att ha kvar burkarna och
se om frukterna och löven kan ruttna ännu mer, kan det bli jord i burken? Vi
lästa också böcker som på olika sätt förklarade vad döden är och vad som händer
när man dör.
Idén med burkarna och att prata om döden fick vi för
att vi har barn som leker mycket död. Ibland säger de att de kommer att döda
varandra eller att döda någons mamma eller pappa. Något som vi försöker
förklara att det är inte snällt att säga. Men efter att vi har förklarad för
barnen varför man inte säger så, märker vi att de ändå inte förstår.
Naturburkarna vad en succé. Det var mycket enkelt att
nå barnen genom att prata om kretsloppet. Däremot upplevde jag att när jag och
en annan kollega läste just om döden var barnen inte alls intresserad. Även om
vi utgick från det vi såg var barnens intresse och försökte ge dem plats för
att ställa frågor och reflektera så blev det ingenting. Kanske kände de inte
alls för att läsa just då och i stället kunde vi ha målat eller ritat. Varför
frågade jag inte dem! Det är som Lenz Taguchi, Hillevi (1997) säger: ”Vi tror
att vi arrangerar en situation så lätt som möjligt för att barnen skall ”klara
av det” och förvånas över att en del barn inte alltid gör det vi förväntar oss
att de skall göra”. Lenz taguchi förklara också att i realiteten utgår vi fortfarande
från att den vuxne måste aktivera och intressera barnen. Även om det från
början kan vara något barns idé, så tenderar vi att ta död på lusten hos
barnet. Det genom att arrangera ett innehåll och uppgifter som vi är
intresserade av att barnen ska lösa för att kunna uppnå ett bestämt resultat
eller förfärdiga en produkt. Han säger också att om vi vill något med barnet
blir det i första hand ett objekt för vår vilja. Enligt Taguchi bli barnen subjekt
först när vi utgår från deras handlande och tänkande, de frågor som de ger
uttryck för i ord och handling och teorier de bär och formulerar för omvärlden.
Ett sådant förhållningssätt ska jag försöka ha. Jag ska
diskutera med mina kollegor innan vi arrangerar någon annan aktivitet för
barnen hur vi ska kunna inte bara utgå från något som vi tror att barn är
intresserade av och planera som vuxna efter det. Utan att framöver alltid utgå
från att barnen kan något och vill något, och är nyfikna och intresserade av
egen kraft. Vi kan fråga dem vad de vill göra och vad de har för idéer. Då blir
vår roll som pedagoger att ge barnen förutsättningar för att intresset ska
kunna utvecklas genom att ärligt och uppriktigt ta emot det som barnen försöker
ge oss, visa oss och säga oss.
