 |
| De här fina bilderna har jag lånat ifrån http://thepioneer.blogg.se/ |
Själv jobbar jag på en förskola som är Reggio Emilia-inspirerad.
Där använder vi oss av dialogpedagogiken som är en pedagogik som innebär en
ömsesidig relation mellan aktiva pedagoger och barn baserad på djup respekt för
barnet och att se barnet. Det innebär också att ha en stark tilltro till
barnets möjligheter, förmågor, nyfikenhet och lust att lära. Arbetslagstanken
är att personalen genom sitt samarbete fungerar som en demokratisk bild för
barnen. Pedagogiken kännetecknas av ett arbete med mycket lyssnande,
observation, dokumentation och reflektion. Att se på olikheter samt arbeta på
ett utforskande arbetssätt och med skapande är mycket viktig. Barnet ses som
kompetent, rikt och nyfiket. Den här barnsynen verkar vara underbar när man
kommer från ett annat land med en annan kultur och en annan barnsyn.
Själv
kommer jag ihåg av min uppväxt och tänker på långa, långa dagar fyllda med
vuxna styrda aktiviteter samt lite tid för lek. I mitt land var människosynen mycket auktoritär. Jag är uppväxt i Chile under en period av diktatur och där samhället hade i
uppgift att fostra barnen. Pedagogiken var starkt anknuten till den
tidiga industrin med hårt arbete och militärisk disciplin för att fostra. Det
var inte kul att vara behandlad som en inlärningsmaskin och jag kommer ihåg att
jag fick mycket undervisning baserad på frågor och svar. Det var hemskt när man
inte kunde svaret! Man kände sig helt odugligt! När jag sagt hur jobbade man med
barnen i Sverige så tänkte jag att jag ville vara del av det arbetet. Själv
tänker jag att svenskar i sig har en kultur som gör att de flesta anstränger
sig mycket för att vara kompetenta.
En duktig person är en person som är
kompetent. Ett kompetent barn är en individ som är medaktör i sina egna val och
rättigheter. Ett barn med ansvar för sitt eget liv och lärande. I sampel med
omgivningen utvecklar barn sitt kunskapstagande. I den förskolan jag jobbar
tycker jag att alla barn är duktiga fast på olika sätt. Att vara mer eller
mindre duktig på att göra något är det vanligaste. Men vad är det som händer i vårt
samhälle när synen på barn som kompetenta är en regel och fungera som en förutbestämt
planritning? Bjervås, Lise-Lotte (2011) skriver att det kompetenta barnet har
blivit en tvingande idé som talar om hur barnen bör vara och inte om hur de är.
Det är vi pedagoger som bör bekräfta barnens förmågor och
egenskaper. Vi bör alltid försöka ge positiv förstärkning genom att
uppmärksamma och uppmuntra barnen. Oavsett om deras egenskaper och förmågor är
mindre bra. Det är vi pedagoger och vårt förhållningssätt till barnen som gör
kompetenta och duktiga människor.
