Luciadag

Bilden har jag lånat från corren.se

Äntligen blev det Lucia. Vi bjöd föräldrar och släktingar för en avslappnad Luciasamling. Barnen var jätteduktiga och stolta vill de visa att de kunde alla låtar. Några föräldrar till de små barnen som inte hade det så lätt med uppträdandet fick även vara med. Och så var det de där med fotografering. Föräldrar får gärna ta bilder, men de ska fokusera sina kort på sitt eget barn. Vi har bett föräldrar att inte lägga upp bilder på de sociala nätverk som finns. Det handlar om att skydda integriteten för barnen i gruppen. Vi hoppas att föräldrarna har förståelse! Men har föräldrarna gjort det vi sagt. Det vet vi inte.

När jag satt under den lilla samlingen vi hade under Luciatåget märkte jag att en liten tjej som jag hade i min famn hade hjärtklappning. Samtidigt tog alla föräldrar bilder med blixt på barnen. Stackars liten. Där tänkte jag på det som Svenning, Bente (2011) poängterar i sin bok. Vi måste ta hänsyn till det barnen vill och det dem känner. Det är många som inte känner sig bekväma. Även en del kollegor tycker inte om att vara med på bilder.

Föreläsning med Henrik Sköld om Sociala medier

bilden har jag lånat från mobil.aftonbladet.se 

Häromdagen hade vi en föreläsning på min arbetsplats. Föreläsningen handlade om sociala media i förskolan! Hur hanterar man i förskolan den ryktesspridning och skvallerflora som lätt uppstår? Kan man vara med och skapa positiva kommunikationsflöden i sociala medier? Det var några av frågor som vi diskuterade. Företaget där jag jobbar har ingen policy just om sociala medier. Idén var att med hjälp av den här personen skulle vi tillsammans kunna skapa en policy. Kan man vara Facebook-kompis med föräldrarna eller med sin chef? Kan jag skicka ett utvecklingssamtal som ett personligt brev ifall jag inte hunnit med skrivarbetet under mina arbetstimmar? Det var några frågor som dök upp. Vi alla vet att man inte får bära med sig sin personliga mobiltelefon men är det något som respekteras av alla?

Föreläsaren berättade om ett fall om en manlig barnskötare som fick inte fick förlänga sin provanställning just på grund av sin profilbild på Facebook. Bilden visade honom med tatuerad överarm och en mössa som det stod ”Pornstar” på. Bilden hade kommit till föräldrarnas kännedom och de tyckte att bilden var opassande för en pedagog. Föräldrarna berättade om sitt missnöje för personalchefen som avslutade barnskötarens anställning. Är det här rättvist, vad tycker ni?

Fick sluta – på grund av sin mössa: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fick-sluta-pa-grund-av-sin-mossa_4132039.svd

1,2,3... Slutet på året närmar sig

Nu närmar det sig slutet av terminen. Vi måste hitta en bra avslutning på matteprojektet för barnen! Vi har redan uppdaterat barnpärmarna med dokumentation och olika arbeten som barnen har gjort under terminen. Det känns bra att en del av det arbetet är gjort. Men ändå ser jag att jag och mina kollegor då och då kan få dåligt med sömn pga. allt stress som kommer under den här årstiden. Äntligen är vi klara med alla utvecklingssamtal och det som gäller nu är att sitta tillsammans och planera hur vi ska göra det som ska göras härnäst. Det kommer snart att vara Luciatåg. Barnen måste börja med julpyssel så att vi kan hinna julpynta på förskolan! Vi ska också baka pepparkakor och träna våra Lucialåtar varje dag. Ibland undrar jag om allt detta är för barnens skull för att de ska ha roligt eller om det är för att vi vuxna ska känna oss tillfredsställda? Att känna vad duktiga pedagoger vi är samt visa för våra föräldrar att vi jobbar med traditioner och kultur. Visa att barnen har det bra på förskolan och att här är det är mysigt!

 I Lpfö 98 står att ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kultur­ skapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa”. Det är något som gör mig tänka kring vuxnas roll gentemot barnen. Är det inte så att vi vuxna bör bemöta barn utan krav och förväntningar? Ser vi det vi gör från vuxnas eller barnens-perspektiv? Hur är det där ni jobbar?

Olika slags av dokumentation

Den här fina bilden har jag lånat från bikupan.net

Efter att jag jobbat en tid på mitt jobb tog vi pedagoger upp frågan om dokumentation under det senaste planeringsmötet med vår chef. Vi är ett relativt nytt arbetslag som har arbetet ihop sedan i maj i år. Vi var inte nöjda med den dokumentationsmodell vi jobbade med. Alla tre ville utforma dokumentationen med en gemensam struktur. I dokumentationen vi ditintills arbetat med saknades barnens perspektiv. Själva tyckte vi att vi var mycket bra på att dokumentera. Men gjorde vi det som behövdes? Även om vi diskuterade mycket med barnen och frågade dem om det som de ville göra, saknade vi läsningar av dokumentationen som vi hade gjort tillsammans med barnen. Om vi tittade på bilderna tillsammans med barnen och reflekterade så gjorde vi sällan en dokumentation av detta. Det var problemet. Vi kom på att det var en vanlig dokumentation vi gjorde. Även om den innehöll mål, syfte och metod från läroplanen så diskuterade vi sällan dokumentationen i arbetslaget för att utvärdera det vi gjorde. Vi placerade dokumentationen på väggen på förskolan och barnen samt föräldrarna tittade på bilderna. Då var vårt arbete gjort.

I vår verksamhet använder vi oss nu av tre olika slags dokumentationer förutom den digitala mappen som barnen har i datorn och deras portfolio:

-       Dokumentation för föräldrar

-       Dokumentation för barnen

-       Den pedagogiska dokumentationen

Vi pratade också om hur ofta behövde vi göra en pedagogisk dokumentation och att vi behöver bli bättre på att göra läsningar tillsammans med barnen och arbetslaget. Det kändes bra att efter så lång tid komma överens om hur vi ska fortsätta med arbetet. Nu vet vi äntligen vad som behöver göras och kan planera arbetet.

Hur gör ni på er arbetsplats?

Vårt förhållningssätt till barnen

Bilden har jag lånat från http://www.spraktidningen.se/ Tack! :)

I fredags arrangerade jag och mina kollegor en dag för att förklara för barnen vad alla helgons dag var. Vi pratade om allhelgona och att man kan tända ljus och tänka på någon som är död, att man kan tänka på minnen man har av den personen. Vi pratade och funderade också kring döden, men också kring livets kretslopp, att allt som lever någon gång dör. Att blommor växer från frö, till blomma, till att den vissnar och sen blir till jord igen.  Vi hade tidigare fixat tre ”förruttnelseburkar” en som innehöll blad, en annan med äpple och päron och en tredje med en banan. Burkarna har stått på fönsterbrädan över lite mer än en månad. Barnen har hela tiden följt förloppet och tycker att det är superroligt med burkarna. En liten tjej berättade för sin mamma när de var på stan att en gammal dam som de såg var skrynklig för att hon höll på att ruttna och snart skulle dö.

Dagen var perfekt. Det fanns en liten grupp på förskolan och vi tittade på våra ”förruttnelseburkar” med barnen och pratade om vad som händer och varför. Hur kommer det sig att löven faller från träden och vad händer med löven sen? Och hur mår trädet när det är utan löv? Barnen visste att löven faller för att det är höst, att de nu ska ruttna och bli jord och att trädet får nya löv när solen kommer igen! Vi beslutade att ha kvar burkarna och se om frukterna och löven kan ruttna ännu mer, kan det bli jord i burken? Vi lästa också böcker som på olika sätt förklarade vad döden är och vad som händer när man dör.

Idén med burkarna och att prata om döden fick vi för att vi har barn som leker mycket död. Ibland säger de att de kommer att döda varandra eller att döda någons mamma eller pappa. Något som vi försöker förklara att det är inte snällt att säga. Men efter att vi har förklarad för barnen varför man inte säger så, märker vi att de ändå inte förstår.

Naturburkarna vad en succé. Det var mycket enkelt att nå barnen genom att prata om kretsloppet. Däremot upplevde jag att när jag och en annan kollega läste just om döden var barnen inte alls intresserad. Även om vi utgick från det vi såg var barnens intresse och försökte ge dem plats för att ställa frågor och reflektera så blev det ingenting. Kanske kände de inte alls för att läsa just då och i stället kunde vi ha målat eller ritat. Varför frågade jag inte dem! Det är som Lenz Taguchi, Hillevi (1997) säger: ”Vi tror att vi arrangerar en situation så lätt som möjligt för att barnen skall ”klara av det” och förvånas över att en del barn inte alltid gör det vi förväntar oss att de skall göra”. Lenz taguchi förklara också att i realiteten utgår vi fortfarande från att den vuxne måste aktivera och intressera barnen. Även om det från början kan vara något barns idé, så tenderar vi att ta död på lusten hos barnet. Det genom att arrangera ett innehåll och uppgifter som vi är intresserade av att barnen ska lösa för att kunna uppnå ett bestämt resultat eller förfärdiga en produkt. Han säger också att om vi vill något med barnet blir det i första hand ett objekt för vår vilja. Enligt Taguchi bli barnen subjekt först när vi utgår från deras handlande och tänkande, de frågor som de ger uttryck för i ord och handling och teorier de bär och formulerar för omvärlden.

Ett sådant förhållningssätt ska jag försöka ha. Jag ska diskutera med mina kollegor innan vi arrangerar någon annan aktivitet för barnen hur vi ska kunna inte bara utgå från något som vi tror att barn är intresserade av och planera som vuxna efter det. Utan att framöver alltid utgå från att barnen kan något och vill något, och är nyfikna och intresserade av egen kraft. Vi kan fråga dem vad de vill göra och vad de har för idéer. Då blir vår roll som pedagoger att ge barnen förutsättningar för att intresset ska kunna utvecklas genom att ärligt och uppriktigt ta emot det som barnen försöker ge oss, visa oss och säga oss.